Vilande i ett virrvarr av tankar

Hur kopplar man av, egentligen? Jag känner mig inte ens avslappnad när jag vaknar på morgonen efter en natts sömn. Ont i käkarna har jag, kanske borde jag leta fram den där bettskenan jag fixade för ett par år sedan? Jag biter ihop, alldeles för mycket. Inte lika mycket idag men ändå. Jag drömmer mycket, konstiga drömmar utan botten. Jag vaknar kallsvettig, även om drömmen varit harmlös. Inatt skulle jag stå på scenen, med ett manus i handen jag inte kunde. Samtidigt befann jag mig i en galleria full med människor jag inte direkt känner igen. Vad betyder detta?

Ibland skulle jag vilja stänga av, stänga av motorn i skallen som snurrar på med allt och inget. Den bullrar som att ljuddämparen är trasig. Ständigt väcks tanken till liv, av något jag läser, ser, hör etc. Även när jag gör trevliga saker, roliga saker så påminns jag av mina inre röster som rackar ner och trycker till mig. Jag blir förbannad och less, inåtvänd och fruktanskvärt besvärlig som människa. Tystnaden är min, tystnaden som breder ut sina vingar om mig. Lyfter mig upp i den isande vinden bland de gråa molnen. Solens värmande strålar når inte fram. Jag fryser…

Jag läste en artikel i tidningen Dagen. En artikel om relationer, om hur försvarsstrategier gör att vi inte kommer nära: http://www.dagen.se/vardag/relationer/forsvarsstrategier-gor-att-vi-inte-kommer-nara/

Artikeln utgår från psykoterapeuten Ilse Sands bok, ”Kom närmare” (Libris)

Ilse berättar om pojken Martin. Som sexåring var på väg till skolan en dag när han blev kränkt av några äldre killar som fällde honom, flinade åt honom och kallade honom småunge. Egentligen ville han bara springa hem och söka tröst, men han övertygade sig själv om att fortsätta till skolan fast knät blödde.

När fröken frågade hur det var med honom skapade han distans till sin rädsla och försökte låta bli att känna efter hur han mådde. I stället väntade han tills han kom hem och var trygg, där en förälder lyssnade och tröstade och hjälpte Martin att förstå sina känslor. Just det här, att använda en försvarsstrategi som en tillfällig lösning, kan vara en bra idé. Vi kan inte dela våra innersta känslor med vem som helst och det är inte alltid tajming, vi kanske har något annat viktigt vi behöver göra just då.

Problemet med försvars– strategier är att de lätt blir en vana.

– Då kan vi inte själva se varför det hela tiden kommer hinder i vägen eller varför vi hela tiden upprepar mönster eller reaktioner som vi absolut inte vill ha, men som vi ändå inte kan frigöra oss ifrån, skriver Ilse.

Jag är inte den sexåriga pojken, men det berör mig ändå, för när jag är med om jobbiga saker nu som vuxen så bäddar jag in det inom mig. Inte tar jag upp det med någon jag inte känner ett fullständigt förtroende för. Kanske gjorde jag detta redan som barn? Kanske var tystnaden min räddning när jag växte upp? Jag minns inte att jag pratade med mina föräldrar när jag växte upp. Jag minns ju faktiskt inte särskilt mycket av min uppväxt alls… Den är bara borta och jag vet inte när minnena försvann.

Om Martin där hemma hade fått kommentarer som det var väl inget att bli ledsen för, ryck upp dig och du skulle ha sparkat tillbaka förblir han nämligen oförlöst i sin rädsla. I fortsättningen får han försöka kontrollera sin rädsla själv, med risk för att han väljer bort andra omsorgsfulla personer av lojalitet för sin förälder. Andra människors empati hotar det skydd Martin byggt upp inom sig själv. Kärleksfull uppmärksamhet från andra hotar hans självkontroll.

Med andra ord: Försvarsstrategin var en gång den bästa lösningen som det lilla barnet kunde komma på i en svår situation. Men sedan försvarsstrategin blivit automatisk slår den till varje gång vi hamnar i en situation som liknar en av vår barndoms oförlösta kriser.

Men om nu försvarsstrategierna är omedvetna, hur ska jag upptäcka dem hos mig själv eller i min partner?

Jag har insett att jag har sidor hos mig själv som jag har levt med hela mitt vuxna liv. Tystnaden är en av mina starkaste försvarare när jag hamnar i underläge. Men även när jag är med männsikor jag tycker om, litar på och som visar mig omtanke, är jag tystlåten. Så tystnaden kan förstås tolkas på olika sätt. När jag tänker på alla möten jag varit tvungen att gå igenom under de senaste åren så inser jag att tystnaden som varit mitt vapen förstås vänds mer mot mig själv än mot mina ”motståndare”.

Det finns vissa tydliga yttre tecken på att en person vill hålla avstånd, som att undvika ögonkontakt, lägga armar och ben i kors, vända sidan eller ryggen till – eller visa ett likgiltigt ansiktsuttryck. Andra tecken är att du möts av kritik när du försöker komma nära, att din partner ständigt startar konflikter, försöker skuldbelägga dig eller skapa ett ojämlikt förhållande på andra sätt. Det kan ge en signal om att din partner eller du själv, medvetet eller omedvetet, använder försvarsstrategier för att inte riskera sårbarheten som uppstår när ni kommer nära varandra.

Vrede är också ofta ett tecken på försvarsstrategier. Utåt, efter-som den får andra människor att stänga in sig och dra sig undan. Inåt, eftersom vreden gärna lägger sig överst så att man inte märker andra känslor som finns där, till exempel maktlöshet och sorg.

– Men vreden är bara en station på vägen, skriver Ilse.

Att våga se sin barndom, även smärtsamma minnen, och känna medkänsla med sig själv tar oss vidare på resan. Att ge utrymme för sorg och längtan, att sätta ord på den i nära och trygga relationer, är vägen till läkedom och närhet.

– Det är de bästa förutsättningarna för att vi ska kunna känna oss levande på riktigt och knyta an till andra i kärlek, skriver Ilse.

Vilken är då strategin för att komma ur detta? Är det antidepressiv medicn eller kanske lugnande tabletter som hjälper? Terapeutisk behandling av någon form? Själv har jag sedan sommaren 2010 försökt lindra min ångest på olika sätt. Samtalsterapi, KBT både enskilt, via Internet samt i grupp, acceptans and comittment therapy, samtal och stöd av arbetsterapeut samt ett otal olika medicinska preparat. Min läkare, den femte i raden jag träffat under min behandling,  anser att jag visar viss ”terapiresistens” och inte svarar på behandlingen. Så vad gör man då? Accepterar och går vidare? Lever ensam för att man är svår att leva med? VAD???

Jag vill inget hellre än att se min barndom framför mig förstå mina sätt att bete mig eller hantera svåra situationer. Men hjälper det verkligen? Eller är det en utopi som är skapad i en värld som är den vi lever i nu? För jag känner verkligen att den vård som står under landstingets försorg inte hjälper mig. Det finns ingen som helst samordning i vården, ingen plan framåt, ingen målsättning… bara nya läkare, nya behandlingar, andra mediciner… Men ingen långsiktig planering.

Så kanske ytterligare en bok läggs till min nu långa läslista… Här är i alla fall slutligen några råd/tips hämtade ur boken:

  • Hamnar du ofta i en situation som du absolut inte vill vara i? Inser du att du ibland förstör dina möjligheter att komma nära andra människor och ditt eget inre? Då har du tagit första steget till att avslöja dina försvarsstrategier.
  • Många försvarsstrategier formas under tidig barndom. Våga undersöka din relation till dina föräldrar. Ju närmare vi kommer en realistisk bild av vår barndom, ju bättre kan vi bete oss i nära relationer. Ju mindre våra föräldrar lyckades ge oss det vi verkligen behövde som barn, desto fler försvarsstrategier kommer vi att ha som vuxna.
  • Har du lätt för att anklaga andra och se problemen i andra? Det kan vara en slags projektion av sidor i dig själv som du inte vågar konfrontera. När du vågar möta dig själv har du lättare att möta andra.
  • Öva dig i att bli mer medveten om dina egna känslor. Ilska och rädsla lägger sig ofta över andra känslor men försök att se igenom det som ligger där under, till exempel maktlöshet, sorg och längtan.
  • Öva dig i att uttrycka dina känslor tillsammans med din partner. Om barndomsminnen dyker upp, dra fram dem i ljuset och låt de känslor som var outhärdliga då få ta plats och arbetas igenom.
  • När en försvarsstrategi avslöjas reagerar vi ofta med irritation och vrede. Den glömda smärtan gör sig påmind. Men sorg är vägen till läkedom.
  • Om du avslöjar dina egna försvarsstrategier kommer de att sluta fungera, den hemliga kraften ligger just i att de är omedvetna. Utan försvarsstrategier kan ditt liv bli rikare, du kommer närmare dig själv, livet och andra människor.
  • Källa: ”Kom närmare” av Ilse Sand (Libris)

Tack för mig! Nu ska jag återgå till semestern och snart bär det av på kryssning till Tallin. En stad jag aldrig tidgare varit i. Så funderingarna får vila.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s