Alla dessa diagnoser

Bilder av Lotta Sjöberg från SvD november 2011.Underbara bilder… var bara tvungen att starta mitt inlägg med dessa:

diagnos1 diagnos2B diagnos4 diagnos5B diagnos6

Efter att jag sett ”Sverige sviker” så tog jag mig an disken. Jag lyssnade till ett tidigare sänt program om psykiatriska diagnoser, närmare bestämt Filosofiska rummet, ett program sänt förra året.

Om vår tids psykiatriska diagnoser:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/365145?programid=793

Sedan sökte jag på nätet på en av de som deltog i programmet, Fredrik Svenaues som är filosof och som skrivit böcker om just psykiska diagnoser och mediciner.

”Vad kan en filosof ha för intresse i hur läkare ställer sina diagnoser? En hel del, i varje fall om det handlar om psykiatriska tillstånd. Fredrik Svenaeus har länge studerat kunskapsteoretiska och etiska frågor inom medicinen och vården. I böcker och artiklar har han kritiskt granskat den allt rikare floran av diagnoser. Han har ställt frågan om man kan göra objektiv vetenskap av något så komplext som det mänskliga själslivet och kommit fram till svaret: nej, det kan man inte.

– Diagnosställande har oftast inte så mycket med förklaringar av tillstånd att göra. Att man kan beskriva och klassificera hur människor mår innebär inte automatiskt att man förstår varför de lider.

Fredrik Svenaeus fick upp ögonen för den psykiatriska diagnosmanualen DSM när han för flera år sedan började skriva om den allt vanligare diagnosen depression och de nya antidepressiva medicinerna, de så kallade ssri-preparaten. Han noterade att diagnosen hade svällt till att omfatta allt fler tillstånd.”

Ur artikeln Människan är i botten en lidande varelse” från Svd i november 2011. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/manniskan-ar-en-lidande-varelse_6622750.svd

Fredrik-Svenaeus

Programmet var mycket intressant och jag tog till mig mycket av det som sades. Hur viktigt är det med diagnoser? Vad spelar det för roll för en männsikas liv? Vad är egentligen ett normatillstånd? Alla männsikor drabbas ju mer eller mindre av ångest och andra psykiska problem någon gång i livet, men när blir det en sjukdom? Ett lidande?

De tog också upp aspekten HSP något som jag förstod att Svenaeus tar upp i boken:  Homo patologicus: Medicinska diagnoser i vår tid. Läs om den här: http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.1794947-fredrik-svenaeus-homo-patologicus-medicinska-diagnoser-i-var-tid GP, juli 2013

”Som vits betraktad är den väl halvlyckad, bland annat eftersom behaviorismen i sin renodlade form knappast är särskilt aktuell. Det som ändå gör den till en ingång till filosofen Fredrik Svenaeus bok Homo patologicus: Medicinska diagnoser i vår tid är att vitsen rätt så väl illustrerar hur medicinska diagnoser i vår tid allt mer kommit att tillhandahålla centrala dimensioner av vår mänskliga identitet.

Svenaeus tes är att de medicinska diagnoserna är ett tidstypiskt redskap för att förstå oss själva. Människan har alltid varit en lidande människa, men där tidigare filosofi, politik och religion tillhandahöll berättelser och insikter om hur man skall förstå och hantera detta lidande, är det i dag medicinen som äger tolkningsföreträde. Vi lider, som Svenaeus uttrycker det, ”på vetenskapens vis”. Det betyder att den medicinska vetenskapen får en existentiell uppgift, nämligen att tala om för oss vilka vi är. Den lidande människan blir den sjuka människan.

Som ett första exempel nämner Svenaeus den artikelserie om HSP eller ”högkänsliga personer” som våren 2012 ägde rum på Svenska Dagbladets Idagsida. Högkänslighet beskrevs på dessa sidor både som ett personlighetsdrag och som en medicinsk diagnos som förklarade varför vissa människor var mer känsliga för stress, mer hemfallna åt ångest och utmattning, mer i behov av lugn och ro men också mer sensibla och kreativa. Artikelserien väckte ett enormt gensvar, och Svenaeus tolkning av detta är att diagnosen erbjöd ett vetenskapligt namn och därmed också en form för det lidande som annars tedde sig tämligen diffust.

Att högkänsliga personer finns är visserligen ingen nyhet; under historiens gång har de gått under många namn: melankoliker, hysteriker, neurotiker. I vår tid kan HSP erbjuda en identifikation, men unikt är att det nu är de medicinska vetenskaperna som skall hjälpa oss med vårt lidande.”

Jag vet inte längre vad som är vad i djungeln av åkommor och behandlingar, vilka böcker jag ska läsa, vilka ord jag ska lyssna på… jag har själv ett stort behov att få svar på mina frågor. När det gäller mina barn har jag inte tvekat en sekund på att göra utredningar för att få veta varför de reagerar och agerar som de gör i vissa situationer som varit ”avvikande”. Inte heller när det gäller mig själv har jag tvekat till att göra utredning eller försökt komma till botten med vem jag är och varför jag reagerar som jag gör på olika situationer. MEN kanske finns det en fara i att läsa alla dessa böcker om olika ”tillstånd”? Kanske sätter jag själv käppar i hjulet för min personliga utveckling? Kanske är det min ”vetgirighet” och mitt intresse för psyket och dess åkommor som satt mig i depression, ångest, social fobi etc. När formades jag till den jag är idag? Jag vet inte, kanske är jag bara en konstruktion av mitt intresse?

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s