Terapin fortsätter, ACT session 3

Ansikten

Jag börjar i slutet, dvs efter sessionen, då jag satt på bussen från KS och sedan tunnelbanan läste jag igenom kompendiet och det var som att läsa om exakt det jag sa, kände, tänkte där, i rummet hos psykologen. Så kanske är jag inte så jävla konstig och annorlunda som jag känt mig? Jag tänker också på min nya läkares beskrivning av min depression och om konsekvenserna av den. Att jag är långt ifrån ensam att ha känslan av att ha ”förlorat” alla positiva minnesbilder och känslor bakåt i tiden. Att den depression jag har och har drabbats av om och om igen sedan tonåren påverkar men att det HAR funnits positiva händelser och känslor under perioder men att skuggan av depressionen döljer det… Om barndomen påverkas även av detta vet jag inte, så långt hann vi inte…

Men tillbaka till ACT och dagens behandling. Jag är rädd när jag sitter där, sjukt rädd och orolig. Ändå är jag i goda händer. Varför är det så svårt att släppa kontrollen och låta möjligheterna komma fram? Det blir alltid trevande samtal från min sida, tystnad, tankar som snurrar och surrar i skallen. Jag vill skrika TYST! Men det hjälper inte. Acceptans och att inte låta tankemonstren och känslorna styra mitt liv är det rätta, i alla fall är det min tolkning av ACT. Mina mål, vägen fram är det viktiga, radion i huvudet står på, hela tiden. Ibland olika kanaler, bara att registrera och fokusera på annat… Att jobba vidare med tankarna blir alltför kravfyllt.

Fick göra ett par övningar, en där jag mötte mina jobbiga känslor och hälsade på dem, samt en övning där jag skulle möta mig själv som liten i en jobbig situation, dvs en resa tillbaka i tiden. Vad skulle jag säga eller göra för mitt barndoms jag? Barnets jag följde sedan med tillbaka till nutid för att stötta mig. Lite svårt att förklara…

Jag fick också analysera mina känslor runt mitt rehab-möte i måndags som kändes allt annat än bra. Svårt att förstå varför jobbet väcker sådan ångest och rädsla. Jag skulle i tanken ställa en stol bredvid mig för att utifrån tala om vad jag såg. Ett litet, ledset och förtvivlat jag vad vad jag såg. Hemskt egentligen att jag kan känna mig så liten som jag gör i dessa sammanhang. Jag blir inte ens en vattendroppe i havet, jag känner mig som ingenting.

Som avslutning fick jag fundera över vad jag VILL göra, vad är viktigt för mig. Utan att tänka på förutsättningar att ”klara av” det.  Jag kom fram till två saker som jag brinner för just nu. Dels vill jag SKRIVA, utveckla mitt skrivande och göra något av det… Sedan vill jag forsätta jobba med människor på ett eller annat sätt. Kanske inte i den form jag gör idag, men på något sätt så fascinerar mötet med människor mig.

Under veckan som kommer innan nästa behandlingsmöte ska jag funder över hur jag kan komma dit jag vill samt registrera tankar/känslor/kroppsförnimmelser som ryker upp. Inte göra något åt dem, bara registrera och försöka fokusera på det jag vill.

Läter det svårt? Ja, i mina öron låter det omöjligt, men om jag fortsätter tänka så kan jag lika gärna sluta leva. Jag kan inte fortsätta som jag gör och dras ner av min dåliga självkänsla eller mina negativa tankar. De finns där, ständigt och jämt, bara att försöka ta dem för det de är.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s