Misslyckad eller inte? Vad är det som bestämmer det?

Jag har känt ett stort misslyckande… hela mitt liv mer eller mindre påverkades av denna känsla av misslyckande. 1994 började jag min lärarbana på Lärarhögskolan i Stockholm. Jag var fylld av förväntan att kunna göra något bra, få se barnens tindrande ögon när de lärde sig nya saker i skolan. Vara en förebild och få förmedla kunskap till framtidens samhällsmedborgare.

Så blev det inte… Visst har jag fått uppleva även detta men det jag mestadels fått uppleva är av en helt annan karaktär. Därför är jag tacksam över SR:s satsning om ”Kaosklasser”. Det är ett oerhört viktigt tema och en av samhällets viktigaste frågor, för i skolan undervisas vår framtid. Vår framtid som ska ta över och bygga vidare in i en framtid som kräver alltmer kunskaper.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5847284

Jag lyssnade idag på inslaget om högstadieläraren ”Eva” som brottas med sitt samvete och misslyckande som lärare och jag kan inte annat än känna igen mig och känna med henne. Hur många gånger har jag inte stått där framme, vid tavlan och diskuterat regler, självklara regler om hur vi ska vara mot varandra, om respekt för varandra, om att lyssna när andra pratar, om att inte vara taskiga mot varandra… Eleverna vill oftast ha ”lugn och ro” i klassrummet, de vill få arbetsro, men när det kommer till kritan så blir det inte så. När jag som lärare står framme och berättar något, har en genomgång eller något annat så kan en elev helt sonika resa sig, gå till vattenkranen, hälla upp ett glas vatten och dricka, sen kommer nästa… en annan går och vässar pennan, en tredje lämnar klassrummet för att hämta något i väskan i hallen. Det är mer regel än undantag. Andra sitter och småpratar med varandra…

Vart är vi på väg? Hur många lärare ska behöva lämna yrket liksom jag, helt utan tro på mig själv och på min förmåga? Mitt misslyckande har lett till att jag idag inte har en tjänst som lärare på min skola. Det behöver förstås inte vara fel att få sin tjänst omskriven från lärare till fritidsledare men för mig betyder det mitt allra största misslyckande. Jag har misslyckats om och om igen under mina år som lärare. Inte bara jag utan mina barn har fått betala priset för att jag ville jobba som lärare och för att jag inte ”gav upp” tidigare…

Jag har försökt rannsaka mig själv, verkligen sökt efter alla fel och brister jag haft som lärare. Är allt mitt fel? Är jag skulden i detta? Har min sjukdom utvecklats ur mitt arbete och de situationer jag varit i eller är det min sjukdom som orsakat misslyckandet? Vad är hönan eller ägget i detta?

Trots att jag mått så dåligt av ångest inför arbetsdagen ibland att jag gråtit i duschen om morgonen så har jag alltid känt mig stolt över att jag utbildat mig till lärare. Trots att läraryrket långt ifrån varit ett tacksamt jobb så har jag alltid värderat det högt men vissa kommentarer som jag hört under mina år som lärare har sänkt mitt förtroende för mig själv. De värsta kommentarerna kommer inte från föräldrahåll utan från annat håll. Vilka kommentarerna är skriver jag inte här för de fyller idag inget syfte.

Efter år av depressioner och ångestsjukdom så är jag på väg tillbaka till livet. Jag är betydligt skörare än jag var tidigare. Jag kände mig mer hårdhudad tidigare trots att jag alltid varit så hudlös som jag är idag. Jag vet att jag inte är värdelös som människa, men känslan av att misslyckas är stor inom mig. När jag nu ska tillbaka till skolans värld och mitt yrke som fritidsledare kan jag bäva för framtiden. Jag är rädd att misslyckas igen. Jag är orolig för att inte orka. Men jag vill inget hellre än att lyckas. Få bekräftelse på att detta är rätt…

 

Annonser

2 svar till “Misslyckad eller inte? Vad är det som bestämmer det?

  1. Jag tror att det finns en kombination, när man känner sig misslyckad så reagerar man både psykiskt och fysiskt och om man är lite ”skörare” så kan det få allvarliga följer.
    Jag tror att du gjort ditt bästa i en miljö som kräver mer än vad man kan begära av människor.
    Jag orkar vara några minuter i sonens klass och sedan går min hjärna på högtryck och jag vill bara bort för att inte börja slåss.

    Är det för dig själv du måste bevisa att du är lyckad? Vad händer om du inte orkar?

    • Jag tror att det handlar både om att bevisa för mig själv och andra i min omgivning att jag klarar av det. Men tyvärr ställer jag orimliga krav på mig själv och på vad jag anser att jag ska klara av. Det har förstås fått allvarliga följder för mig. Nu försöker jag sopa upp resterna och sätta ihop mitt liv igen. Men jag vill inte bli så där hårdhudad igen och hela tiden ha en stram mask på mig. Det har jag haft i alla år. Det leder inte till något gott. Hur gör man för att vara sårbar men ändå stark? Det undrar jag…

      Ja vad händer om jag inte orkar? Jag föll i den fällan för många år sedan. Orken är inte tillbaka än för jag kan inte släppa de tankar som hela tiden stressar mig. Men det ser inte helt och fullt hopplöst ut än. 🙂 Jag kämpar på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s