Andra veckan

Jag står i Slussen. 20 minuter kvar till bussen mot Ingarö går. Det är kallt, snålblåst och regn. Riktig höstkänsla faktiskt. Det blåser in i nacken… Brrrrr!!

En bild från ett grått Slussen…

Jag är inne på tredje dagen, andra veckan på min arbetsplats. Men jag vet inte vad jag känner riktigt… Jag känner mig ganska ensam där. Inte för att jag är det egentligen men för att jag gör mig ensam. Samma beteende som jag ”alltid” haft. Jag mår inte bra, då sluter jag mig extra mycket. Men sen är jag ju så som person. Att vara introvert betyder för mig, tror jag i alla fall, att jag dras inåt, mot mina tankar. Kanske på ett onaturligt sätt?? Jag blir trött, mentalt trött när det är rörigt omkring mig.

När jag är i klassrummet och hjälper till smyger jag runt som ett tyst spöke. Jag hjälper förstås elever som behöver hjälp, jag lyssnar på dem och svarar… Men inte mer! Det är inte min ”roll” att göra det. Det känns konstigt.

I morse när jag vaknade tänkte jag på om jag någonsin kommer jobba som lärare igen. Det är en hisnande känsla och tanke. Jag vill inte se mig som en ”värdelös” lärare… Som en usel pedagog. Det ÄR jag inte! Men jag har lång väg kvar för att känna mig trygg i mig själv! Jag tänkte på att jag flera gånger fått frågan om varför jag inte gör mitt jobb till ett skådespel:

– Du som älskar att stå på scenen, varför gör du inte klassrummet till en scen, du spelar din roll??

Ja, varför kunde jag inte spela ett skådespel? När jag tänker på det så tror jag att jag kan likna mina känslor för denna fråga vid scenskräck! Jag var och är fortfarande rädd, jag drabbas av en skrämmande känsla helt enkelt! Det finns ju otaligt med skådespelare, artister, musiker etc som klarar sitt jobb trots scenskräcken. Hur gör de för att överleva?

Vad gjorde jag för fel? Jag gjorde alltid mitt allra bästa, mitt yttersta, hela min själ många gånger. Barnen i skolan var allt för mig, jag ville dem väl, att de skulle få lära sig, få utvecklas, må bra, bli sedda!! Jag såg, men kunde inte alltid agera på rätt sätt. Inte då, kanske inte nu, möjligen i framtiden!

Att vara högkänslig och dessutom drabbad av psykisk ohälsa, blir en ekvation som inte går att lösa… Inte för mig i alla fall! Om jag inte blir frisk från depression, får bukt med mina negativa orostankar, blir en trygg person med fötterna på  jorden så kommer jag inte kunna leva ut min högkänslighet och bli en stabil person. 

Hur blir man då frisk undrar jag?? Jag har kämpat länge nu. Första gången jag sökte professionell hjälp var i juni 2010. Det är snart 4 år sedan. Då hade jag varit svårt sjuk i över ett år. Men det vägrade jag erkänna! Jag ville inte vara annorlunda! Jag ville vara normal!

Idag ser mina tankar om att vara normal annorlunda ut! Jag är inte stöpt i samma form som ”normalpopulationen”, ändå är vi runt 20 % av befolkningen. Men fortfarande finns en dominans av en okänslighet i samhället. Vi ska armbåga oss fram, boxa oss framåt, ta plats, synas och höras! Det är ”normalt” och det belönas. Att vara tystlåten och högkänslig passar inte alltid in, då blir man ”konstig” i andras ögon. Så tror jag i alla fall. Den känslan har jag haft i många år!

Jag ger inte upp! Jag ska bli starkare som människa! Jag ska hitta mig själv i denna värld! Kanske kommer jag att kunna jobba som lärare igen?? Vem vet?? Kanske inte på heltid för min del eftersom skolan är så full av intryck och känslor… Men jag vill få uppleva det positiva igen med att undervisa! Det är en fin upplevelse när barn lär sig och utvecklas!! Helt outstanding!

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s