När KBT inte hjälper…

Vad gör man när KBT inte hjälper?? Förra vintern/våren (2013) gick jag i KBT för/mot min sociala fobi. Jag har så länge jag kan minnas varit ”blyg”, tystlåten, inåtvänd och skräckslagen för att tala inför andra, framför allt på fester och i grupper (både med färre och fler deltagare). Jag har alltid behövt tid att tänka och när jag tänkt klart har de andra ofta redan gått vidare i mötets agenda. Varför är det så?? Själv hade jag fram till 2011 tänkt att social fobi nog måste vara sammanknippat med rädsla för att vistas bland folk i stort, att ha svårigheter att tala inför andra, stå på scenen etc. Men idag vet jag att det är mycket bredare än så.

Vad är då social fobi, Social Anxiety Disorder/SAD?? Jo, det är när det är svårt att klara av olika sociala situationer. Inte nödvändigtvis att prata inför eller med andra, utan det kan handla om svårigheter att äta/dricka tillsammans med andra, skriva under ett papper i andras närvaro, stå i kö, köra bil med andra i bilen etc. Det handlar om att känna sig granskad, att bli dömd av andra eller att helt enkelt vara rädd för att göra bort sig. Man vill inte vara i centrum för andras uppmärksamhet, känna sig uttittad.

Om jag skulle beskriva min egen sociala fobi skulle jag göra det på följande sätt: Min sociala fobi visar sig oftast när det handlar om att delta i sociala tillställningar som t ex kalas, fester eller restaurangbesök.  Då kan jag känna en stor oro innan jag ska iväg, t o m redan långt innan kalaset känner jag en förhöjd oro i kroppen. Jag har oerhört svårt att småprata med andra, äta om det är för mycket folk runt mig och trångt i lokalen. Senaste gången jag drabbades av panik på en restaurang var när jag var ute och åt lunch tillsammans med min man och hans dotter. Det var extremt trångt på restaurangen och jag kände mig bortgjord och pinsam, mådde nästan illa och kunde knappt få i mig maten. 

Fler saker som är svåra för mig är att ringa olika samtal, jag undviker helst att ringa och om det går skriver jag via mail, SMS eller chatt. Jag har som jag kallar det telefonskräck och den yttrar sig så att jag då jag står inför ett viktigt samtal så skjuter jag fram det så långt som möjligt. En av de senaste gångerna det drabbade mig  när jag var tvungen att ringa min läkare angående nya recept mm. Redan dagen innan oroade jag mig för samtalet och på morgonen var jag helt färdig. Låg länge på sängen och försökte förtränga samtalet… Tillslut vågade jag ringa och då hade jag skrivit ner allt jag skulle säga. Jag fick inte tala med berörd person och det var i sig jobbigt även om det var en trevlig person jag talade med… Jag var helt svettig efteråt. Men oron släppte när jag väl ringt. 

Varför just jag fått social fobi vet jag förstås inte, eller när jag drabbades. Är det medfött? Inlärt? Eller vad kommer det sig av? Hur viktig är den kunskapen för att man ska kunna ta till sig av behandling som t ex KBT, Kognitiv BeteendeTerapi?

I broschyren om ångestsyndrom från ÅSS, Svenska Ångestsyndromsällskpet läser jag:

Den som lider av social fobi har förmodligen, precis som människor med paniksyndrom, en ärftlig ”känslomässig begåvning”, det vill säga de reagerar starkare än andra på det som händer i kroppen och runt omkring. Det är inte ovanligt att någon av en socialfobikers föräldrar eller släktingar lider av social fobi. Förutom den biologiska ärftligheten, kan den sociala fobin förstås också ärvas genom så kallad ”obesrvationsinlärning”. Barnet ser hur föräldern eller annan vuxna förebilder beter sig i olika situationer och ”härmar” efter. Om mamma och /eller pappa blir osäker i andra människors sällskap och drar sig undan, så kan barnet också få svårt  för att hantera sitt sociala liv, både tidigt och senare i livet.

Jag har ofta känt mig ensam om mina svårigheter. Idag vet jag att jag är långt ifrån ensam att ha en social ångest. Men jag vet inte hur jag lämnar denna rädsla/osäkerhet/ångest bakom mig. För trots att jag gått KBT i grupp för detta för knappt ett år sedan så är problemen kvar. Betyder det att KBT inte fungerar för mig? Jag har förstått att KBT inte passar alla. Det är ju inget konstig med det, men varför undrar jag. Varför kan jag inte ta till mig av det KBT står för, att ändra beteendena och därigenom komma åt tankarna som styr?? 

KBT är en strukturerad behandling. Varje tillfälle hade sin del i behandlingen. Vi fick under KBT:n lära oss mer om vad social fobi är, hur den yttrar sig mm. Vi gick igenom tankemönster med negativa tankar, fick göra en ångesthierarki, göra beteende experiment genom exponering och mellan varje träff hade vi hemuppgifter. Så varför har jag kvar min sociala fobi? 

Idag kan jag trots allt se en stor förändring i mitt sätt att tänka och fungera. Jag får fortfarande vissa panikkänslor när jag är ute bland folk, jag kan känna mig granskad på bussen t ex, framför allt av ungdomar och då blir jag orolig och osäker. Jag talar inte gärna på möten och talar inte gärna i telefon även om det faktiskt är lite lättare. 

Jag är en högkänslig person med starka introverta drag. Det tror jag bidrar till att KBT inte helt och fullt fungerar för mig. För det handlar inte enbart om social fobi/rädsla när det gäller mitt deltagande i sociala situationer. En stor del är social fobi men en del av det beror på att jag behöver mycket mer tid att fundera ut VAD jag vill säga. Det jag säger ska fylla en funktion, ha en mening/en innebörd. Kallprat är det värsta jag vet. Då är jag hellre tyst. Jag lyssnar dessutom på vad andra säger, ibland har jag svårt att koncentrera mig om många pratar samtidigt men i stort så vill jag lyssna klart innan jag pratar. Ja, i vissa fall tar min impulsivitet över och jag KAN avbryta om det är rätt tillfälle och rätt samtalspartner. 

Om jag fritt funderar över vad jag behöver för att uppnå en bättre livskvalitet och få chans att känna mig tillfreds i denna värld där vi hela tiden måste hävda oss själva så tror jag att jag måste få till en lugnare tillvaro. Jag har fram tills för några år sedan jobbat heltid och samtidigt kämpat med att hinna med barn och familj. För mig som varit sjuk under många år i depression och ångest har detta trasat sönder mig inombords. Jag märker att när jag mår psykiskt dåligt så blir jag mer märkt av min sociala fobi, jag blir mer osäker och jag får svårare att ta tag i saker. Jag har levt under extrem stress och press under många år i ett yrke jag inte klarat av p g a min sociala fobi och min högkänslighet. Det har varit problematiskt för mig att möta både elever, föräldrar och kollegor, detta har i sin tur lett till att jag hamnat i en ond cirkel. Spiralen gick rätt ner i botten och jag blev utmattad. 

Min högkänslighet har troligen lett till utmattningen då jag p g a stressen utsatt mig för alltför stora påfrestningar. Jag blir lätt överstimulerad och det leder till större stress. Detta måste jag lära mig hantera och nu har jag fått möjlighet att få testa ACT, Acceptans and Commitment Therapy för återgång i arbete genom en studie utförd av Centrum för psykiatriforskning. Jag vet inte helt och fullt vad det kommer innebära för mig men jag hoppas att detta kan ge ringar på vattnet även när det gäller att arbeta bort min sociala oro/ångest. 

En intressant artikel från SvD 2006 om ACT
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/stilla-terapi-far-saker-att-handa_327108.svd

Nedan från Wikipedia:

Acceptance and Commitment Therapy (ACT) handlar om ett aktivt icke värderande betraktelse av nuet, vilket även innebär att man möter sina tankar och känslor precis som de är och sedan släpper taget om dem. De blir avladdade. Då kan problemet definieras om. Det kanske inte ens är något problem längre. Det är inte tankarna, känslorna eller kroppssensationerna (till exempel smärtan) som är själva problemet. Det är hur dessa förstör livet som är problemet [7][8] .

Människor söker oftast psykoterapi för att bli av med inre obehag, såsom oro och nedstämdhet. ACT är i första hand en behandlingsmodell för människor som försökt detta ett tag, oftast med professionell hjälp, utan att lyckas. Hayes talar om att skapa en kreativ hopplöshet [9]. Detta sker genom att terapeuten aktivt försöker förklara och illustrera det dilemma individen är i genom sina försök att åstadkomma vad som inte går att åstadkomma. När hon försöker kontrollera sina inre erfarenheter ökar hon sina problem. Denna ”hopplöshet” kan i själva verket fungera hoppingivande. Genom att bli medveten om vad som sker kan hon kanske hitta andra sätt att hantera sina svårigheter, problem och symtom.

ACT bygger på att man observerarbeskriveraccepterar och lämnar det som sker här och nu inuti och utanför en själv. Betoningen av att tankar är bara tankar står i kontrast till den kognitiva terapins strategi att förändra tankar. Men trots skillnaderna finns det stora likheter. KBT handlar om vad man tänker. Man menar att tankar föregår känslor och handlingar. Därför påverkar man tankarna när man vill komma åt att påverka känslor och beteenden. ACT handlar mer om vad man tänker om vad man tänker. Det brukar kallasmetakognition. En huvudtanke i ACT är att det är språket som är problemet. Eftersom kopplingen mellan språkligt formulerade plågor (tankar, bilder, associationer) och dess motsvarighet i verkligheten är så stark leder dessa ofta människan till ett undvikandebeteende. När de inre tankeprocesserna blir styrande, och ställer sig i vägen för funktionellt beteende, uppstår psykiska problem. Inom KBT betonas pedagogik och förklaring. I det terapeutiska arbetet med accepterandeterapier är människans upplevelse det centrala begreppet. Där handlar det mer om förvirring och paradoxer [10]. I praktiken kombinerar man ofta dessa motsägelsefulla metoder [11]. Mer om accepterandeterapier finns att läsa i boken: Att acceptera det oacceptabla [12].

http://sv.wikipedia.org/wiki/Accepterandeterapier

Hur långt jag kan komma vet jag förstås inte, men jag vet att jag vill fungera i dagens samhälle, kunna känna mig trygg på jobbet, delta i samtal och diskussioner med andra oavsett om det är en eller flera deltagare eller om det är familj, vänner, kollegor eller helt okända jag pratar med. Jag har varit negativ så länge att det blivit en vana som nu är läge att bryta. Jag kommer alltid vara den jag är, men att få en positiv vinkling av livet och att våga ta för mig mer kommer ge mig bättre livskvalitet samt göra mig till en bättre förebild för mina barn. Jag vill inte att de ska behöva uppleva samma sociala oro som jag gjort under alla år. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s