Lektion 2: ADHD i familjen

Kursdag 2 på föräldrautbildningen för oss med barn som har diagnosen ADHD. Ännu en lärorik förmiddag med många bra frågeställningar om hur man som förälder kan/bör/ska agera då barnet har ADHD…

Lektion 2

Att ens familjesituation påverkas då ens barn har svårigheter är ju inte konstigt kanske, men att få andra att förstå är svårt. Jag har ända sedan Simon var liten fått kämpa med att förklara eller försvara vissa ”beteenden” som han hade redan som liten. Att han hade en diagnos förstod jag inte förrän han var runt 3,5 år. Då först insåg jag att han inte var som ”alla andra” trots att han varit annorlunda ända sedan han var liten. Med Samuel var det än mer tydligt… han var speciell redan från början med sitt lågt sittande ryggmärgsbråck… När han väl började gå vid 17 månaders ålder så insåg vi att han har något mer… han var inte still en sekund utan sprang, klättrade, hoppade etc. Lyssnade inte till sitt namn etc.

Nu lite om lärdomen idag:

I familjer där barnen har diagnoser som ADHD och autism mm (det finns ju en drös andra diagnoser också) blir påfrestningarna ofta större än i familjer där barnen utvecklas mer ”normalt”. Så påfrestningarna kan vara negativa genom en högre stress och trötthet hos oss som föräldrar till barn som pockar på uppmärksamheten hela tiden och som kanske behöver mer övervakning i många situationer. Det sliter hårt på parrelationen, det är lätt att drabbas av dåligt samvete för att syskon till barnen med svårigheter ofta kommer i skymundan… Det eller de andra barnen kanske inte alls får lika mycket tid och uppmärksamhet av föräldrarna. Många blir isolerade på så sätt att det är enklare att vara hemma med barnen än att hamna i de svåra situationerna när man är ute bland folk. Barnet kanske får många utbrott, låsningar, behöver ständigt pass etc. Jag har själv dragit mig för att göra vissa saker, t ex vissa utflykter, framför allt när barnen var mindre och jag var ensam med dem. det fungerade ganska bra så länge de satt i vagnen t ex men annars var det tufft. Utbrotten duggade tätt, skrik och bråk på bussen, tunnelbanan, i affären, på aktiviteten, kalaset eller vad det nu var. Men det jobbigaste har nog varit Samuel med sin gränslöshet och låga impulskontroll. Flera gånger har han sprungit ut framför bilar och rusat iväg på tunnelbaneperrongen mm. Bara att kasta sig efter och fånga in honom… otroligt påfrestande. Nu går det förstås bättre!

Att vara förälder till ett barn med ADHD innebär inte bara att vara en uppfostrande förälder, utan även en vårdande förälder. Våra barn skulle inte klara sig så bra om vi föräldrar inte skaffar oss kunskapen för att leda våra barn rätt och att vara trygg i rollen som förälder är förstås viktigt. Som förälder måste vi vara så väl medvetna om att vår 6-åring eller 9-åring inte kan klara av vad vi kanske har förväntat oss att ett barn i den åldern klarar av. Man hamnar lätt i en ond cirkel där man slutligen totalt kan tappa kontrollen då barnet inte ger sig! Om barnet t ex vill ha en glass före maten trots att det vet att glassen äts efter maten så blir sikten genom det smala fönstret inställt på just glassen. Impulsstyrningen gör att barnet tycks tjata om och om igen, vägrar ta ett nej! Detta tror jag gäller även för barn med autism. Känner helt klart igen fenomenet även för Simons del och han har ju ”bara” autism.

Som förälder är det då bara att inse att man är en bra förälder trots ”misslyckande” under konflikten med sitt barn. Det är så lätt att känna sig misslyckad efter en konflikt som till synes rör en bagatell för de flesta. Men trots det så är det viktigt att inte ta barnets reaktioner personlig. Som vanligt så är det viktigt att försöka vara ”pedagogisk” och ta det lugnt, fokusera på det positiva som barnet gör… Då kan man komma ur den onda cirkeln man lätt hamnar i.

En annan lärdom som i och för sig inte är helt ny för mig är att våga lära känna sitt barn på nytt! Jag har själv haft svårt att veta vart ribban ska ligga när det gäller mina barn. Jag har kunskaper om vad barn i olika åldrar förväntas klara av. Det är lätt att förblindas av det även om jag är medveten om att mina barn inte kan klara av samma sak som en normalt utvecklad 7-åring eller 9-åring. Vi måste välja striderna, prioritera vad som är viktigt just nu. När det gäller exekutiva funktioner så som att klara av vardagsrutiner är barn med ADHD likt barn med autism senare utvecklade p g a att hjärnan utvecklas långsammare. Det innebär att vi i många situationer ska ”dra bort” ca 30 % från barnets ålder när det gäller förväntningar på vardagsfärdigheter.

http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/annorlunda_tankande/exekutiva_funktioner

Det är alltså viktigt att hjälpa barnet att få ett bra självförtroende genom att låta det lyckas. Det gör vi genom att utgå från barnets starka sidor och intressen, genom att ge beröm för positivt beteende och framsteg, gärna i direkt anslutning, minska på tjatet, prata mindre och visa mer i handling, alltid ligga steget före (lättare sagt än gjort).

Lektionen ägnades också åt parrelationen, vikten att få egen tid och att ta hand om sig själv… Jag har väl nog så sent insett att jag glömt av mig själv under resans gång. Det är väl inte helt ovanligt att hamna i den sitsen när barnen mer eller mindre kräver ständig pass och inte kan lämnas själva. Jag vet att jag under flera år kämpade hårt med att klara av både barnen och mitt arbete. Mitt fokus låg på barnen under eftermiddag/kväll tills de somnat, sen hade jag jobbet kvar till sena kvällen. Inte ovanligt att jobba fram till midnatt eller mer då det var dags att försöka sova några timmar innan det var dags att gå upp för en ny dag… Att få in rutiner med barnen tog lång tid. Ingen morgon var den andra lik. Det styrdes helt och hållet av status på barnen vilket alltid varierat mycket. Idag fungerar det ganska så bra trots allt. Både morgon- och kvällsrutiner. Det känns bra.

Även syskonfråga togs upp. ADHD-center har syskongrupper för barn från 9 år. Om det är aktuellt för Simon vet jag inte. Han har ju sin egen diagnos att lära känna och ska jag vara ärlig så har jag inte pratat med honom om hans diagnos. Hur pass medveten han är om sin diagnos vet jag inte. Kanske är det dags att ta tag i det också nu. Ibland önskar jag att jag kunde klona mig, kanske en hubot skulle hjälpa 🙂

Nä, det får räcka för nu… Det finns mycket jag vill dela med mig av… Livet med mina barn är så spännande och hur trött jag än må vara ibland på allt så skulle jag inte vilja ändra på något annat än det samhälle vi lever i. Vi måste bli mer accepterande över människors olikheter. Alla människor behövs i denna värld. Tack för mig! 🙂

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s