Solens strålar når mitt hjärta…

… när jag tänker på vad jag har i mitt liv idag jämfört med för kanske ett år sedan. Mycket har hänt, inte allt positivt men mycket har för mig inneburit steg i rätt riktning. Jag har vågat träda ur min bubbla till stor del. Den finns med mig fortfarande och ibland sugs jag in i den igen. Då faller jag i tankarnas koma och blir ett med det svarta i mitt sinne.

Datorn och jag – jag och datorn

Min ”bästa” vän… Inte min enda vän men kanske den jag umgås mest med idag… fast jag gör ju andra saker också. Jag vill så gärna ut ur min bubbla nu och kanske kan jag det. Jag är mer hoppfull idag än jag varit på länge, men jag är också rädd, nervös, orolig för att allt detta tas ifrån mig i kväll, eller i morgon. Hur vet man att det är på riktigt???

Jag hatar att oroa mig för allt. Det känns inget vidare då jag faktiskt har det ganska bra egentligen. Jag har tak över huvudet, jag har mina barn, ”ekonomisk trygghet”, sambo (som kanske är mer till besvär iofs), min familj, min teater, mina vänner… Jag har aktiviteter att göra. Jag är ute varje dag, jag har massor av folk runt mig som hjälper mig på olika sätt… Nästan lite för mycket.
Den sista tiden har det slagit ner som en bomb i mig att jag är över 40 och inte klarar av mitt liv själv :(
Jag vet inte vart mitt liv gick fel men det är så fel det bara kan bli… Jag har träffat sjukt mycket folk inom ”vården” den senaste tiden att jag har svårt att hålla reda på allt och alla, vad jag pratar om, vad dom pratar om… vad som förväntas av mig och vad jag förväntar mig av dom. Slussas lite hit och dit. Hur orkar jag med allt undrar jag???

Ja det går ju på något sätt i alla fall… Jag vaknar varje morgon till slut… trött av medicinen jag tar varje kväll. Sömndrucken nästan som bakfull går jag upp på mina ömmande fötter och tar mig ner till köket och frukostgröten till sonen och sen in i duschen. Barnen kommer upp så småningom, det blir frukost, tv och påklädning. Förskola och skola… Ångesten växer då vi närmar oss skolan, förknippat med mitt yrkesval förstås… Jag vill tillbaka men vet inte om jag kan jobba i skolan igen. Jag är rädd för att jag inte kan det :(

Jag är expert på att hålla tider i huvudet… jag kan lätt hålla en eller två (minst) veckors mötestider i huvudet, jag kommer ”lätt” ihåg lösenord, sifferkoder mm men jag kan inte hålla reda på räkningarna hemma, busskortet, nycklar, kläder mm. Hur hänger det ihop??? Jag kan stå på scenen och spela teater och sjunga.. men jag kan inte sitta på ett möte och säga min åsikt eller berätta hur jag känner och vad jag tänker. Jag vet inte vad jag ska säga till folk på en fest… inte ens alltid till de som jag känner väl…

Ok, detta inlägg spårade visst ut i rymden men det är min värld… jag har så mycket i mitt huvud att det känns som att det kommer att explodera… Passar ju bra med att lyssna på Thåströms ”Xplodera mig” för det känns som att denna ballong som är jag kommer att spricka. Förhoppnings vis blir det något bra… eller så går allt åt helvete och jag faller djupare.

Hur lär man sig acceptera ett liv som inte är det man en gång hoppades på? Jag ser min mor i mig själv, hennes längtan efter något annat, hennes missnöje över att livet kanske inte blev som hon hade tänkt. Jag vet inte om jag har rätt i det, jag kan ju inte fråga min mor där uppe i himlen men känslan var att hon ofta var missnöjd med livet… Kanske var hon inte det egentligen… Jag vet inte. Jag är missnöjd med mycket, mer än vad jag borde kanske. Framför allt med det jag gör… Det är aldrig gott nog. Jag vill göra så mycket. Idag har jag börjat att fixa lite här hemma men när det knappt syns är det så jobbigt. Jag vill bo i ett avskalat hem, lagom mycket prylar… allt på sin plats, ordning och reda…  Är det en utopi eller finns det??? Jag kan inte ens gömma skiten längre. Det är för mycket och jag vet inte vad jag ska göra längre.

Detta är datorn och jag eller jag och datorn.”

Jag har haft fler bloggar igång sedan juni 2011 och detta är ett utdrag ur en av dem från den 6 mars 2012, alltså ett år sedan. Jag är inte den rädda, skygga människa jag var när jag skrev detta, men jag har inte heller kommit genom/över alla hinder än. Nu har jag hittat en ny kärlek i mitt liv, för jag vågade till slut lämna mitt ex vilket idag känns rätt på alla sätt.

Jag och B, dvs Bosse har varit ett par sedan första dagen vi träffades  IRL den 5 januari 2013, så drygt två månader. Vi skrevs här på Passagen första gången 27 december 2012. Tänk att det kan gå så fort att hitta den känslan i kroppen. Visst finns det rädslor i mig som får mig i sank ibland men jag försöker idag att prata med Bosse när det händer. Han har så otroligt stort hjärta och en sådan värme i sig att det inte går att behålla de jobbiga tankarna i hemlighet längre. tacksam över det. För att enbart skriva om ångsten hjälper inte mig. Jag måste få möta den, bemöta den på olika sätt.

Nu får jag längta efter värmen från Bosse några dagar till, men jag för stjäla värme från mina barn och det är ju helt fantastiskt det också…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s